serenacassel

Jag tänkte skriva om mobbning, för att jag själv såg det inträffa under en lång period men inte gjorde något åt det, som jag ångrar nu faktiskt.

I min förra skola började det en ny kille i sjuan, han var lite smått utvecklingstörd. Vi hade två problembarn i klassen, som genast började mobba denna killen. Han brydde sig inte så mycket i början, tills det gick för långt och han fick ett stort raseriutbrott, jag blev skräcklslagen när det inträffade. Ilskan går inte att beskriva, han blev så arg att han inte tänkte och utsatte alla för sin ilska. Jag tror aldrig jag sett någon så förbannad. Det var som när man läser i en bok, och dom beskriver ett åskmoln runt den upprörda personen, precis så var det.

När det var över och man började tänka på det ångrade man att man inte sa ifrån tidigare när man såg han utsättas för mobbningen. Men man trodde inte det påverade honom eftersom han inte visade något. Och eftersom han var annorlunda, tyckte man att han var konstig och inte passade in. Egentligen förstår jag inte varför man mobbar en människa, finns det tillfredsställelse i att berätta/visa för någon att hon/han inte passar in eller inte är välkommen? Personen som blir mobbad visar inte heller att den såras utåt, men man kan bara tänka sig hur dåligt personen mår inuti. Det är så hemskt att man egentligen inte vill tänka på det. Man vill inte blanda sig i, men även om man inte är ”mobbaren” ser man saker som inte är normala, som man egentligen borde stoppa. Man är faktiskt inblandad fast man inte är det.

Det som inträffade har påverkat mig så enormt mycket, jag vill aldrig mer se något sådant. Nu vet jag vad som händer om jag inte gör något åt problemet. Bara av att prata med någon kan göra så att personen mår bättre, den kan gå hem och vara glad över en sådan liten sak.
Och hur farligt är det att ta intiativet och prata med en utsatt? Jag är ganska säker på att man också blir stolt över det, eller vad tror ni?

Nyligen fick jag höra om en tjej på min gamla skola som precis börjat sexan,  hon hade tagit nakenbilder på sig själv och skickat till någon kille utanför skolan. Den killen hade i sin tur skickat vidare till kompisar inom hennes skolan, och på så sätt har bilderna spridits vidare inom skolan. För mig är det skrämmande hur snabbt bilder kan spridas, nästan som en dålig lukt sprids i klassrummet.
Jag tänkte att det var väldigt synd om henne, att hon inte kunde veta bättre. Hur mår hon som människa när vem som helst kan ha en bild på henne i mobilen?
Lika snabbt sprids bilder på internet som publicerats.
Dessa bilderna kommer följa henne livet igenom. Flera människor har tagit livet av sig på detta sättet. Det jag frågar mig själv är också vart föräldrarna är? Problemet är bara att föräldrarna inte vet vad sina barn håller på med. Sedan fick jag en tanke av att det var rätt åt henne, men det följs alltid av att jag tänker att hon faktiskt inte vet bättre. När något sådant händer måste man blanda in skolan, föräldrarna till ungdomarna som är inblandade och så vidare. Men sådana bilder kan inte bara försvinna. Någonstans kommer de alltid stanna förvarat. Jag hoppas på gud att hon lär sig av sitt misstag, och att andra lär sig av det. Så sådana saker slutar att uppstå i framtiden.

Vissa människor som mår dåligt publicerar bilder på sig själv som uppriven, jag undrar om dom förstår hur mycket dom egentligen skriker efter hjälp helt öppet. Det finns flera sätt att få uppmärksamhet, och många unga tar till drastiska åtgärder för detta.
Men de flesta unga vet hur det känns,  att hela tiden sträva efter uppmärksamhet. För uppmärksamhet är status. Status är att vara i centrum. Att slippa vara osynlig.

Jag tycker bloggar är väldigt uttråkade. Till exempel en livstil blogg, vem vill veta vad du har gjort idag? Om man är intresserad kan man fråga, eller? Bloggar som inriktar sig på nyheter, samhället och så vidare är faktiskt väldigt intressanta. Bloggar hjälper till att förstå hur andra människor tänker om olika ämnen istället för att bara ha egna tankar kan man läsa om hur andra ser på ämnen.

Bloggkändisar gör sig kända på att kränka olika människor, tala om hur dum i huvudet någon är.
Jag förstår inte hur människor tycker det är intressant att läsa det.

Nu är det såhär att jag har fått i uppgift att skapa en blogg och att skriva in två inlägg, faktiskt en rolig uppgift !
Men det är bara att vänta på inläggen, höhö.