serenacassel

Jag tänkte skriva om mobbning, för att jag själv såg det inträffa under en lång period men inte gjorde något åt det, som jag ångrar nu faktiskt.

I min förra skola började det en ny kille i sjuan, han var lite smått utvecklingstörd. Vi hade två problembarn i klassen, som genast började mobba denna killen. Han brydde sig inte så mycket i början, tills det gick för långt och han fick ett stort raseriutbrott, jag blev skräcklslagen när det inträffade. Ilskan går inte att beskriva, han blev så arg att han inte tänkte och utsatte alla för sin ilska. Jag tror aldrig jag sett någon så förbannad. Det var som när man läser i en bok, och dom beskriver ett åskmoln runt den upprörda personen, precis så var det.

När det var över och man började tänka på det ångrade man att man inte sa ifrån tidigare när man såg han utsättas för mobbningen. Men man trodde inte det påverade honom eftersom han inte visade något. Och eftersom han var annorlunda, tyckte man att han var konstig och inte passade in. Egentligen förstår jag inte varför man mobbar en människa, finns det tillfredsställelse i att berätta/visa för någon att hon/han inte passar in eller inte är välkommen? Personen som blir mobbad visar inte heller att den såras utåt, men man kan bara tänka sig hur dåligt personen mår inuti. Det är så hemskt att man egentligen inte vill tänka på det. Man vill inte blanda sig i, men även om man inte är ”mobbaren” ser man saker som inte är normala, som man egentligen borde stoppa. Man är faktiskt inblandad fast man inte är det.

Det som inträffade har påverkat mig så enormt mycket, jag vill aldrig mer se något sådant. Nu vet jag vad som händer om jag inte gör något åt problemet. Bara av att prata med någon kan göra så att personen mår bättre, den kan gå hem och vara glad över en sådan liten sak.
Och hur farligt är det att ta intiativet och prata med en utsatt? Jag är ganska säker på att man också blir stolt över det, eller vad tror ni?